att våga har alltid varit någon slags pelare i mitt liv för jag vet
att om jag inte vågar kliva ut
gå förbi
andas ut
så kan inget vinnas och inget förändras

med dig
så förändras allt men inte riktigt
så som det är meningen

tungan fastnar i gommen och hjärtat misshandlar bröstkorgen i ett desperat försök att fly
till ditt

det finns inget rationellt i min tankegång längre och blicken fastnar oavbrutet vid konturerna av ditt ansikte som jag har velat lägga min hand på så många gånger

om du kunde höra mina tankar så skulle du förmodligen
resa dig och gå
kanske till och med
skratta på vägen bort
men du vet inte
allt jag skulle offra för att du ens skulle överväga
att låta mig komma in
komma fram
och försvinna in i din famn
även när andras blickar ligger på

en blick och ett sånt där léende som bara du kan
och allt mod som jag så noga har samlat under alla år
alla planer, alla regler
alla murar jag har byggt upp för att inte falla för hårt när marken försvinner
allt det är som bortblåst när du
ler och tar min hand

mina kinder rodnar och blicken sänks
hjärtklappning och jag kanske svimmar nu
det skulle nog inte spela någon roll egentligen
för alla ord jag har upprepat i mitt huvud
alla sanningar som måste viskas
försvinner ur mitt ordförråd och jag kommer nog aldrig våga
att ta det där sista klivet för jag vet inte längre
om du väntar på andra sidan