Tidlöshetens kofångare fångar
ljudlöst skräckens mörka ansikte

backspegeln
möter ögon som saknar liv
som stirrande, livlöst eko
av skriken från gummidäcken
som aldrig passerade
läpparna

möter orkanstyrka vid
minnet av den obeskrivliga
smärtan och tyngden
av övergiven själs nakenhet
i ensamhetens känslosamma
tårflod från krossade
artärers kletiga innehåll

skärvorna av själen
som sakta rinner ut över
stenhård asfalt

(samtidigt som ljudet
från livets dörr slår igen)


Oberörd
möter näsdukens
vita tyg nedblodad hud

(Solnedgångar är livets
vackraste horisonter)