Umeälven -

Ett namn troligen
sprunget ur ”Ubmejeiednuo”,
umesamiska för ”stor älv”,
eller från ”Uma”,
ett fornnordiskt verb
som tros betyda
”tjuta” eller ”skrika”

Nu talar jag till dig.
Hör du mig?
Nu får du hjälpa mig,
Ubmejeiednuo!

För jag förväntas inom kort
stå på en scen och hylla dig
inför ett andäktigt
lyssnande auditorium,
vars kollektiva bestånd av tårkanaler,
exponerade för all denna
odödliga skaldekonst
då förväntas brisera i en flodvåg av tårar,
spetsade med djupt känd
glädje och tacksamhet,
inför dig, och indirekt även
inför mig, din ödmjuka tjänare.

Hur tusan ska det gå till?

Inte så att jag inte
vill hylla dig, Ubmejeiednuo
(eller vilket tilltalsnamn du nu föredrar),
eller att inte jag skulle kunna
snajda till en hyllning!

Tänk på alla käcka och konstfärdigt hoptotade,
rentav lövssågsprecisionssnickrade
hyllningar jag genom åren
levererat till kreti och pleti!

För att inte tala om
alla kärleksdikter jag,
mer eller mindre förälskelserusigt,
hasplat ur mig!

Men hur, Ubmejeiednuo,
hyllar man egentligen en älv?

Jag skulle såklart
kunna prata om dig
som ett föredöme,
göra dig till nåt slags symbol
för hur det mänskliga livet
borde vara,
tala om din vildhet,
din livgivande kraft
och din odiskutabla skönhet

och smycka hyllningsdikten
med just såna där gåtfullt vackra,
poetiskt högkaratgyllene ord
som liksom hör älvar till,
som flodmynning, delta,
forsnacke och bifurkation

och berätta om viktiga händelser
i din livshistoria,
om fiskare och flottare och sjöfart
och dra den ena skrönan
mustigare än den andra
om älvens folk
och dess historiska vedermödor
men jag vet ju så lite om det där -

Blir väl att rågoogla
och plöja gamla årgångar
av länsmuséets årsskrift Västerbotten
för vad vet jag om flottare egentligen?
Jag tänker ju mest på Snoddas´landsplåga
”Flottarkärlek”, initialt plågandes
svenska folkets kollektiva hörselgångar
1952, nästan tjugo år innan min födelse

Och jag vet vad en timmernot är,
detta viktiga flottningsfenomen,
för det har jag sett i filmen
om Dunderklumpen
och den gjordes 1974 när jag var tre år
så jag inser ju att flottning
förekommit även under min livstid.

Men vi lämnar flottningen därhän!

Kanske borde jag istället tala om sjöfarten,
om hur viktig du, Ubmejeiednuo,
varit som transportled genom åren,
inte minst för den där 400-årsjubilerande
staden du givit namn åt.

Hur Umeå en gång vände sitt ansikte mot dig,
hur det nybyggda rådhuset vid tillkomsten 1890
hade sin vackersida, sin framsida, riktad mot dig
men att den sen vände sig bort från dig
och den tristare baksidan,
den riktad mot järnvägen,
fick bli framsida.

Och idag, när främst fritidsbåtar
frekventerar dina umeånära vatten
och de fartyg som syns i centrum
verkar ha ankrat för gott och blivit restauranger
där man kan avnjuta en maritim meny
med tillhörande sjangdobel älvsutsikt
är det ju som att du för många,
mig inräknat, djupt försjunkna som vi är
i civilisationens grosshandlarfåtöljer,
med de civilisatoriska fetcigarrerna
och grogglasen på greppavstånd,
mest fungerar som ett slags
finstämt ackompanjemang,
som en kuliss, ett bakgrundsbrus,
snarare än en påtaglig verklighet
att förhålla sig till.

Som en sån där stämningsfullt
knastrande brasvideo, Ubmejeiednuo!

Men det är väl inte det sämsta?

För jag älskar ju din skönhet
i solglittrande sommarskrud
och i snögnistrande vinterdito

och att vårens ankomst
i min stad, som du givit namn åt,
får markeras av att din is lossnar.

Och fastän att den stora,
skrikande, tjutande vildhet
ditt namn låter påskina att du besitter

av mig främst erfarits
under synnerligen kontrollerade former
på Fallens dag vid Stornorrfors kraftstation
kan jag ändå inte låta bli att förundras
över din kraft och livlighet,
över ditt liv, Ubmejeiednuo!

För du lever väl, Ubmejeiednuo?
Du är väl inte död, eller döende?

Hur mår du egentligen?

Det är väl ändå ingen nekrolog
jag måste skriva, den sorgsnaste
av alla hyllningar?

För en död älv
tänker jag mig ju mest
som nåt i stil med
en sedan flera tusen år uttorkad flodfåra
i ett månkargt Grand Canyon-landskap

men inser när jag med en rysning
läser om Menderes och de andra
döende floderna i Turkiet,
blodröda, smutsbruna
och starkt luktande av död,
en konsekvens av den
så viktiga textilindustrin

och om de mer än hundra ton döda fiskar
som nyligen påträffats
i den polska delen av Oder

och om storfräsarfloderna som börjat torka ut
i Europa - välkända, besjungna diton
som Rhen, Themsen, Po
och Den schönen blauen Donau,
upphettade, syrefattiga
och bitvis knappt farbara.

Men riktigt där
är vi ju ändå inte än,
Ubmejeiednuo?

Men så läser jag vidare om den
till sprickfärdighetens gräns
utbyggda Luleälven, Julevädno,
om dess sjuka laxbestånd,
torrlagda forsar
och tystade vattenfall
i en debattartikel
vars titelfråga ger mig frossa -
”Är Luleälven bortom all räddning?”

Och i Folke Isakssons dikt ”Spoven”
besjungs, med smärtsamt vemod,
den sorg som liksom utsöndras
i det reglerade vattnets landskap,
där resignationen sipprar ur trädens bark,
tystnaden smakar frusna lingon
och vattnet förödmjukat sorlar

Och jag påminns
(inte så lite skamfyllt)
om det där jag här och nu
upprörd värjer mig mot
och samtidigt är så
hopplöst beroende av -
de där mäktiga terrawatten,
Ubmejeiednuo, de
som gnistrar och strömmar
genom din varelse
när du, fjättrad vid betongen
spänner dina hydroelektriska muskler
medan din vilda, skygga,
fria och fredade syster,
Nationalälven,
Vindelälven, Viddulejiennuo,
en av landets fyra ännu orörda,
alltjämt dansar och brusar
mellan fjällar och gran och fur.

Och jag läser om
hur Lars-Inge Mäkitalo,
Nationalälvsdagens skapare,
under en tjänsteresa i Zimbabwe
fick uppleva hur folket där
ceremoniellt hyllade vattnet,
i fackelskensupplyst mörker,
rodde ut på floden
för att sjunga hymner
till det levande vattnets ära

och hur kontrasten
mellan denna kärlek
och tacksamhet
över det fria, livgivande vattnet
och vårt krassa förgivettagande av vatten
som en aldrig sinande, av oss ägd,
ur kranar ständigt strömmande tillgång,
en Särimnergris i flytande form,
knytnävsträffade honom i solar plexus.

Och så tänker jag
att kanske hade inte Mäkitalo
behövt bege sig till Afrika
för att nå den insikten,

kanske hade det räckt
om han funderat närmare
på förhållningssättet
till dig och annat vatten
hos bärarna av det språk
ditt namn, Ubmejeiednuo,
härstammar från -

Att naturen,
den både du och vi
är en del av,

inte är något vi kan äga,
endast finnas tillsammans med.

Och i den där debattartikeln
om Luleåälven
läser jag om
”den älv som staten äger
från källflödena i Jokkmokks fjäll
ned till havet”

”Den älv som staten äger”

De orden, Ubmejeiednuo,
sätter sig nu i min hals
när jag drar mig till minnes
ett uttalande för några år sedan
av VD:n för en känd schweizisk livsmedelsjätte,
så marinerat i hypermaterialistisk cynism
och ändlös mänsklig förhävelse
att det liksom passerade
gränsen för det cyniska
och närmade sig biblisk ondska -

Att jordens vattenresurser, denna ”viktiga råvara”
minsann borde privatiseras
och inte skulle ses
som en mänsklig rättighet.

Och vid det här laget, Ubmejeiednuo,
har min nyss så frejdiga vilja
att på ett snittblommeskönt vis hylla dig
med malmklockeklingande skönandesord
och klämkäcka klurigheter
drunknat och flutit upp på stranden
med buken i vädret

Och jag tänker
att min förundran över dig,
så passande som ämne för skalderier,
den jag velat fylla denna dikt med,
är den enkla delen
av det förhållningssätt
till naturens mirakel
Harry Martinson kallade
”Det enkla och det svåra”,
där det svåra är
omhändertagandet.

Och det, Ubmejeiednuo,
är ju så förbaskat,
vanmäktigt svårt!

Så jag konstaterar
avslutningsvis
att den enda rimliga
hyllning till dig
jag här kan pressa ur mig,
fjärran från alla högstämda oden,
bör vara väldigt stillsam,
lågmäld, en trevande,
lätt vanmäktig vädjan
till omhändertagande av dig,

Ubmejeiednuo, Uma, Umeälven,
från Överuman till Kvarkens vatten,

du lika ömtåliga
som förunderligt mäktiga
som, trots dina finstämda ögonblick,
inte går att ha i möblerade rum,

och som i likhet
med de sista kungsörnarna
och Menderes och Oder, Themsen och Po,
några miljoner kvadratkilometer smält inlandsis
och några sidor i våra gulnade zoologiböcker
fyllda med mer eller mindre
utrotade arter
aldrig någonsin
kan tas för given.