i kreativitetens dunkel, på levebrödets assiett
äter du från min kropp
och jag föder mig endast med din blick i min
"förlåt, förlåt, förlåt", hör du mig viska genom tårarna
men du lyssnar inte, för du vet inte hur
och därmed blir vi båda en del av konsten
och jag biter dig ursinnigt tillbaka