Hennes kropp mindes hur han kändes mellan hennes ben när han fortfarande åtrådde. Innan hon blev skåpmat och tvätten som inte strök sig själv och kan du snälla sluta gå in med dina skitiga skor. Långt efter att mjölken surnat kunde hon fortfarande frammana deras prolog. Den var en svidande ögonblinkning bort. Till slut så skenade hon. Med en lätt krusning på ytan. Och de spända käkarnas logik.