Det går en tom buss genom söderort. Den tunna daggen lyser upp. Dörrarna öppnas för inget mer än den svala vinden.

Var detta allt, ska vi fråga oss. Med ansiktet böjt blint över ytan. Och fingrarna som borrar sig ner i mossan.

Men tills dess -

Jag vill luta min kind mot hennes tankar. Pressa min näsa mot den fuktiga myllan. Hålla, låta mig hållas.
Innan tiden gör halt.
Det är en särskild sorts vackerhet. Autobahn i gryningen. De övergivna stationshusen längs med rälsen.

Det ska dofta som frihet en sommarnatt. Det är vad jag vill.
Att rotera tills rötterna släpper ur sanden.
Vad jag behöver är det.
Att inte ge upp innan vi ens börjat.