Jag har skrivit om rörelsen. Om räven som vädrar. Sekunden innan ett beslut.
Jag har skrivit om asfalten. Om landsvägen. Skogskorridoren.
Om förorten. Ingentinget. Mellanrummet.
Om gatstenarna och huskropparna som balanserar ovan jord.
Jag har skrivit om stegen. Som bara ska fortsätta. Pulsen som inte saktar. Trots att den kanske borde det.
Om Slussen som brutits i bitar och sedan byggts upp på nytt. Legostaden. Den betryggande doften av stekt lök.
Barndomen som går igen som en vålnad. Mellan borden på Söders hjärta. Eller vid fontänen, där man kunde klättra upp längs med havsvidundrets hals. Jag älskade varje sekund. Kanske gör jag fortfarande det. För att jag inte känner skillnad. På båthuset och bakgatan. Eller hur flingorna landar ovan mark.
Jag tänkte aldrig skriva om det här. Jag hade lovat mig det. Att inte bli en av dem.
Jag skulle aldrig sjunga den här sången -
Inte brodera ut längs med väven.
Jag vet precis ingenting.
Mina ord är bara ord.
Som jag staplat och sorterat.
Och namngett
till Saknad.