kan den ansiktslösa kvinnan
i fönstret som
blickar ut över Putins
nukleära höstskogar
se små kranium och
utskjutande revbensbågar
stiga upp ur gruvschaktens
fuktiga tystnad
och bygga vidunderliga
trädkojor av ljus
låtsats som om de ännu en stund,
bara för ett ögonblick kan bära,
den kliniska, svarta hettan
i sina underbara,
levande ögon,