De lämnade Stockholm med ångbåten Storskär destination Dalarö efter tre dagar som hastigast med knappt något bagage. Insöp den svenska skärgården i all sin glans med tärnor som störtdök i vikar och klöv elegant havsytan och nådde sitt mål. I bästa fall. Ludvig satt och skrev uppe på däck lutandes bakåt mot den vitmålade väggen och bredvid hade Prudence dragit ner sin hatt över ansiktet och andades knappt. På några ställen utmed resan möttes himmel och hav i mörka moln och vågor som vore de förenade med livets kamp. Himlen var mörk och blixtar for kors och tvärs bort över horisonten och sprakade som flämtande tomtebloss när de slog ner mot den kalla havsytan. Och väckte Prudence.
– Jag tror visst jag slumrade till en stund och rättade till solhatten. Hon såg över axeln på Ludvig: och du har förstås inte kunnat låta bli att skriva, hmm?

De gick via båtens smala gångar utmed relingen bort till en trappa som ledde ned till aktersalongen.
Bordens vita dukar badade i solsken, genomlös glas och buteljer, for över två skäggprydda äldre herrar i sällskap med unga damer, diskreta i sina vita flor, hemmahörande på teater Surprice, välartikulerade och upphöjda i konstens alla regler hur man betonade varje stavelse och gest. Med servetter instuckna under hakan var de redo att gå lös på de nykokta kräftorna, dilldoften yrde kring deras näsborrar. De unga damerna Yvette och Louise log lyckligt väl medvetna om herrarnas blickar på deras unga barmar.
Teaterns förunderliga värld fylld av drömmar och succéer, och vilka skulle kunna förverkliga deras drömmar om inte dessa herrar.
Elegant höjde damerna sina vinglas, utbrast: skål!
De frustande herrarna greppade snapsglasen och svarade unisont:
– Skål!
De unga aktriserna, beredda att i varje sekund föda fram livet på scen, log nöjt mot herrarna.

I ögonvrån såg Ludvig August och Laura komma emot dem.
– Där är ni, välkomna. Här finns plats.
– Ah, nu ska det bli gott med lite mat, August strök sin spretiga mustasch och fördjupade sig i matsedeln. Kyparn kom och beställningar effektuerades. Maten avåts. Vinet sköljde strupar. Samtal avhandlades om diverse nonsens.
– Äntligen på väg mot Dalarö, jag behöver verkligen andas in Stockholms skärgård, August såg nöjd ut.
In kom kaffe och punch och rökverk tändes.
– Har du hört, August sträckte sig över bordet:
– Vet ni, Zachris är förtvivlad över sin oförmåga att mäta sig med mig när det gäller mina framgångar ute i Europa, och skriver det ena pekoralet efter det andra om mitt så kallade moraliska förfall. Fy fan! Själv stryker han etablissemanget medhårs, ni vet, dilettanterna som bär upp sina medalj-tyngda bringor och upplever sig vara odödliga. Och deras skit trycker tidningarna. Rena rama smörjan! Fy faan!
Svordomen levererades likt en trumpetstöt. Sällskapet runt bordet flämtade till.
Salvan hade uppenbarligen även hörsammats av de andra i salongen, ty det blev knäpp tyst. Sorlet tog emellertid skyndsamt ny fart och blandades till ljudet av skratt och klirrande glas.
– Det låter, började Ludvig lite trevande, som om du filar på någon stackare i akademin, som den där pretentiösa skiten de valt till ny sekreterare. Han är knappt mediemässig, om man så säger, ögonen är alldeles för vattniga, dessutom på fel sida om näsroten, hä hä! och munnens feta läppar saknar stringens, så att uttalet, när replikerna levereras låter påfallande fladdriga. Men den självbelåtna minen när beskedet om årets nobelpristagare är serverat går inte att ta miste på, hä, hä! Stjärnskottet på den litterära himlen har mycket kvar att lära, hä, hä!
Laura och Prudence ruskade sina huvuden.
– Jösses! Vad ni pratar!

Några bord därifrån.
– Är jag inte vacker? Den ljusa aktrisen Yvette drog ett bloss på sin silverfärgade cigarrett, blåste röken upp mot salongstaket, vad är er åsikt? såg de skäggiga herrarna djupt i ögonen. Nå, tala ur skägget mina herrar!
På bordet framför dem låg en avsevärd hög av kräftor, uppätna in på bara skinnet med krossade klor, söndersmulade bland ihopknycklade servetter.

– Jahaja, så damerna vill in på Dramatiska teatern och spela de stora rollerna. Jojo, det kostar allt på ser ni, det är ingen dans på rosor, snarare törnen, men för all del, för all del, nån gång ska vara den första om man ska prova sina vingar, eller vad säger du Albert och dunkade den något berusade teaterchefen i ryggen, ja, vad säger du din gamle horbock?
De danska aktriserna stramade upp sig och plutade med sina munnar, lutade sig framåt så att herrarna kunde se deras dekolletage. Unga kvinnor med stora drömmar redo att offra allt för konsten.

Storskär gled mjukt fram över den spegelblanka viken mot Dalarö, och man kunde se de röda husen blandas med fiskebodar och nybyggda herrgårdsvillor, vilka vittnade om de nyrika som flyttat ut på ön. Löven hade börjat rodna och varslade om höst. Trutar som envist slog sina lovar kring nytagen fångst.
Med hes trumpetfanfar signalerade båten ankomsten till ön och sällskapen i aktersalongen gjorde sig redo att gå i land.
– Vi ses väl till kvällsgroggen, kluckade August och försvann med Laura bort mot hotellet. Prudence och Ludvig vek av mot höjden och begav sig raskt till pensionat Dalarö.
Vid sjutiden dök August upp med sina målargrejer och Laura viftade med en flaska nere i bersån, ropade:
– Ska du ha dig en whiskygrogg?

Följande dag.
Utanför pensionatet slog de sig ner vid ett bord och en ung kvinna kom med glas samt ölflaskor. August har ställt ifrån sig sin tavla som föreställde mörk himmel och hav i uppror med en ensam liten röd prick i förgrunden.
– Jaja, lite färg har du kostat på dig, men det var fan så lite, hä, hä.
– Äh, det där begriper du dig inte på Ludde! August fnyser.
– Du kan ju alltid sälja den, man vet inte, kanske nån på ön är intresserad. Etthundra riksdaler kan du ju alltid begära, hä, hä. Jag skämtar August, du tar väl inte illa upp?
Ut från pensionatets kök kom Laura och Prudence med tilltugg på två stora fat.
– Jaså, det är här snillena sitter och spekulerar, här kommer vi med lite smått och gott, ställde fram olika sorters sill med rykande kokt potatis, uppskuren nykokt skinka direkt från kallskänken omgärdat av mörkt bröd och smör som låg krusat på ett fat. Och kräftor.
– Nu hugger vi in mina herrar, utbrast Prudence och Laura i kör.
– Det var väldans vad damerna är schangtila, en sup till detta måste vi väl ändå ha, va?
August spillede i Ludvigs glas, Prudence tackade nej och pekade på sin kupiga mage.
– Här sitter jag... Laura visade upp sitt tomma snapsglas framför August som bligade på sin hustru.
– Har du noterat det, amore mi?

Senare i solnedgången:
– Det har alltid i mitt författande, August drog ett djupt bloss på cigaretten, varit ett missförstånd mellan mig och kvinnorna. De har nämligen ansett att jag hatar kvinnor när jag bara beskrivit deras tillkortakommande.
– Prat, du vill vara tjänstekvinnans son, August, det är din drivkraft, utan att du vet om det. Laura sneglade upp mot himlen och kvävde en gäspning.

Kvällsskymningen var mjuk och vinden hade upphört att röra upp döda själar, som vilade i den fina sanden. En äldre servitör närmade sig diskret deras bord med fyllda glas, bytte askfat, bugade och försvann. Vi entrén passerade han Ludvig och Prudence på deras väg ner till det grälande paret i bersån.
– Kära Ludvig, hon stoppade honom, viftade med hans manus: du behöver vila och låta vinet vara, men han ruskade på huvudet.
– Jag behöver ingen vila, kom nu så sätter vi oss ner med August och Laura och tar oss ett glas. Kvällen var ljum. Laura säger till Prudence:
– Bra att du kom, August tråkar ut mig med sin bok om äktenskapets stridigheter och livets förgänglighet. August fattade stadigt om sitt glas, utbrast:
-Den läsare som tror sig veta att denna bok, han höll upp ett exemplar, endast är lögn och förbannad dikt uppmanas att läsa den med öppna ögon. Ludvig harklade sig:
– Så du fikar trots allt efter nobelpriset, om inte, bli spikad på korset?
– Det finns många som tycker om vad jag skrivit.
– Men käre August, alla skrattar och pratar bakom din rygg om ditt moraliska förfall.
– Äh, skitprat, August ställde ned glaset, bara en massa skitprat. Han strök sig över de spretiga mustascherna med pekfingret. Tände en cigarett. Fortsatte:
– Det är väl dags att bryta upp, eller vad säger ni?
Laura tittade upp från Ludvigs manus:
– Fy fan vilken smörja som skrivs nu för tiden, ska det vara så himla svårt att åstadkomma en bra roll år mig? Va?
Knuffade till August.
– Du kan väl skriva något åt mig, va, knuffade till honom igen, men nu betydligt hårdare.
– Ja, ja, ja, skriva och skriva...
– Åt mig ja!

©DrZappa