En måne lyser
så klart
en man med hund.
En skugga.

Och vattnet
där skymningern lämnat
spår av dagen,
men ännu inte natt.

Fortfarande en rörelse,
ljud och liv.

Tid kvar.

Kanske ett möte,
en fågel i skyn
ett stenkast
upp i flykt.

Ja, månen ja,
denna ensliga plats.
På kartor
finns ingen himmel.

I mitt huvud är världen
så liten.
Den är
som en rund plats
och tågen
de kommer åter,
dag för dag.
Endast här.

Soluppgången
i fönster.
Gatan ner
till torget.

Tillbaka
där allt började.
Och nästa dag.
Den lovar.

Och den är förutbestämd.
En kosmisk
konstruktion,
ett mirakel.

Hunden springer fri.
Jag kan andas.

Och träden de står där
och vajar
som de alltid
har gjort.
I urminnes tider.

Medan min kind
mot din,

långsamt går
mot ålderdom.