Som ett kosmiskt chakra
på en tigande himmel
lockar mörkmånen tidvattensånger
ur mig.
Hon är fast
i en skimrande avlägsen ringdans.
Aldrig vågar hon sig närmare.
Himlen sjunger mörker
när hon gömmer sitt ansikte
och stumnar.

Havets själ är grå som gryningen.
Min egen själ är blå som ensamheten.

Det mänskliga kontraktet
går inte att förstå.
Tillvarons stränghet naglar oss fast
mot ökensanden
som vitvassa solspjut.
Nåden sköljer över oss
som gråsvala gryningsvågor.
Ensamhet är en känsla
som det inte går att resonera med.

Jag längtar efter något annat
en pakt
en sammansmältning
en legering
av människohud och månsken
av hav och skog
och att sväva mot den sjudande himlen.