idag är längtan oberörd, den är
ett genomskinligt tåg som står på
gatan under snön som faller stillsamt
idag, jag har ännu inte nått in
i rummet, utanför står jag som en skugga,
jag vill sitta längst in och skriva brev, för att
sedan posta dem till de ansiktslösa, jag vet
inte för vem eller vad jag verkar,
bara att jag blir synlig i dina ögon, att de är
landskap som hänger på väggen, försöker
jag hinna före mina egna undergångar,
mina visioner, i rummet där
ingenting finns förutom det yttersta, vad finns
kvar av mig, att genomlysa, jag behöver
att du kommer hit och håller lampan
över den försvunna staden, där jag
existerar som minnesbilder, som diffusa
skärvor av mina handlingar, som overklighet
tills någon trädde in genom dörren, det finns
en masochism i skrivandet, någon som
överlever det egna mordet
på sig själv, jag kan inte förstå vart
allt ska ta vägen, hur ska konflikten lösas,
det omöjligt möjliga i processen,
att jag väljer att inte se, även om jag
vill se så gör jag mig otillgänglig, flyktig,
även om jag egentligen vet
det jag borde veta, så är konflikten
ständigt pågående, den som jag söker
mig till samtidigt som jag avlägsnar
mig från den, jag behöver
vattna olivträdet som står längst
in i rummet, de ljusa bladen får dagen
att se ut som om den finns, jag tänker
ibland på F, hur mycket bättre
vår relation har blivit sedan
du gick bort, det finns alltid
något att sörja, de tidsåldrar
som jag har upplevt är levande statyer,
och jag saknar ofta olika aspekter av
det som finns inom dem, som om sorgen
alltid är konstant, att den
ändrar riktningen, som om språket är
en humla av uran som stångas mot fönstret,
som allt går inåt tillbaka in
mot sig själv, vänder sig om i korridoren
i vilken det lätta och behagliga ljuset faller,
och går tillbaka in mot slutet där
allting börjar, jag hoppas
att böckerna kommer idag, jag sätter mig
under lampan och jag låter min ensamhet
flyta in i din ensamhet, ditt ansikte står som
vågor på havet, tills jag är diffus och fiktiv,
mera verklig än vad jag brukar vara.
så läser jag och glömmer och
minns, marelden som ett blommande
sår i texten, mina imaginära,
förtärande negativ, att lysa inuti
stenstaden igen,



















,