Jag kan stå
och kolla på
en hackspett
i evigheter,

men ändå
inte förstå
vad det är
jag ser.

Världen vi lever i
är underbar och
mycket märklig.

Tanken låtsas förstå
och predikar med ord
och termer för vad jag ser,

men vad jag ser
är blott ett litet stycke
magiskt fjäderfä.

Det påminner om
den tidsstoppande stund
när man ser ett rådjur
på nära håll

och båda
våra väsen
stannar upp

för att se in
i den andra.

Det är som om
vi ser in i varandra
från varandra

samtidigt,

fast från olika perspektiv,
men ändå samma.

Världen stannar upp
och under fyller alltet.

Sedan vill tanken
skapa en saga,
försöka förklara
undret jag ser,

men skapar mest
en ohelig bild
av verkligheten
som ögonen målar
i tankeramen,

en symbol
av symbolen
som är själsbålen
till allt som är.

En stafett i förvanskning,
medan sanningen
är just det där

undret
som fyller
alltet.

Jag gillar att stå
stilla i ett landskap
och sakta föra blicken
över allt jag ser,

som om Gud beundrar
sina egna amorfa former
via mina skarpa ögonskapelser.

Jag skapar en form
som inte finns

och kläder den högste
i drömmarnas kungakappa.

Han är hackspetten
och jag larven

som följer trumman hem
till mitt eget gap;

En själskannibal
som mättar larvens hunger
med sin egen fågelnäbb.

Efter solosången
flyger våra väsen
vidare i väg
in i bålen

och kvar står
jag i skogen
som duetten

i ett

med allt under.