I byn bodde ett äldre par. Och i ett litet hus utan el och vatten vid utkanten av deras välansade gräsmatta bodde Yngve. Han hade levt där alltid. Först som drängpojke och sen som dräng och sen som en del av gården. Han bar vatten på seniga axlar. Han drack sitt kokkaffe framför vedspisen. Han högg ved och aktade sig för att störa de krattade grusgångarna. Vi barn lussade för Yngve. Påbyltade i lager på lager och med glitter runt våra mössor. Hans ögon tårades alltid när vi sjöng.

I hagen en bit bort från vårt hus fanns en gammal brunn. Mitt bland tuvorna öppnades ett hål med nattsvart vatten. Jag ställde mig vid kanten och föreställde mig ett djup utan slut.

Min lärare trodde att han var näcken. Och tro kan försätta berg. Det fanns alltid en kvinna som glittrade i hans riktning. Och sedan fanns hans fru. Hon stod ut och sen stod hon ut lite till. Som barn kom jag på honom nere vid dammen en tidig morgon i maj. Han hade fäst ett lakan runt höfterna och bundit en lövkrans att sätta i sitt hår. Han spelade sin fiol sittandes på bryggan. Jag har aldrig sett någon så naken. Jag stod förstenad mitt i ett steg med hunden som drog i kopplet. Hans blick mötte min helt kort. Harm. Rodnad. Och sen hat.

Sture högg julgran och ställde på vår gård. Den är inte till er, den är till flickan, sa han till mina föräldrar. Sen vände han och gick.

Under grannens brygghus bodde det huggormar. Om man gick nära lät det som att det faluröda huset väste. Kom inte hit, sa det. Eller kom hit, så ska jag svälja dig hel.