Ord 474

Sid 3

Sfinx




Jag tänder ord på ord
Som cigaretter
De lämnar inget efter sig
Rödmålade läppar
Och glitter
Min chans
Din förlust
Jag talar med lukten av aska
Besteg jag berg högre och högre
Inget är billigare
Än ord som kastas
För att behaga
Jag smeker alltid medhårs
Smidig med begränsat intresse
Du förstår
Jag har suttit här länge
Vid ett bord vid en bar
Hälften man hälften kvinna
Det kan inte bli bättre
Det kan knappast bli sämre
Alltid bortväljs hälften
Den del som belastar
Ett utanförskap
Ett bord i universum
Där andra läkare
Cirkulerar runt mina lockelser
Anatomiska plancher
Obduktioner i högklackat
Jag tänker mer än jag talar
Jag fångade dig för länge sedan
Sekel efter sekel
Cirkulerade jag över ditt huvud
Du läste för mig
Men mina monologer
Var starkare
Och vi gled ifrån varandra
Ett smycke var jag
En seger att äga mig
Vaknar jag i främmande rum
Under otaliga jourer
Lånar jag hälften
Av dina kläder
Figursydda och glömda
Genom stadens berusade gator
Ensam i främmande djurs pälsar
Fortsätter jag falla
Allt lägre anseende
Argumenterar jag på apotek
Om hur länge en burk skall räcka
För håret måste hela tiden färgas
En oro av att vara halv
Till hälften kvinna
Till hälften djur
Vid de dukade borden
Operationer jag glömt
För de samlag jag tittat på
Tills de liknar maskiner
En fabrik att stämpla ut på
Ett hak att checka in på
Spåren jag färdas på
Destinationer förutbestömda
En handväska rymmer mer
Än jag orkar bära
Driver runt på sjukhussalar
Tills jag upptäcks
Med handklovar bakbunden
Och vårdintyg jag skrivit
I all hast
Långa retoriska texter att förlora på
Långa år att falla ur sammanhang
Som höll mig fast
Smycken jag älskat att bära runt handleden
Inlärda gester av älskvärdhet
Jag längtar efter en man och en kvinna
Om dockor jag lekte med som barn
Konserverade i sprit
Desinfekterade i burkar
Jag talar med dom
Offentliga toaletter kan rädda mig
Och jag väljer den som är mest tom
Båsen har glesnat och jag behöver en kvinna
Som hjälper mig med sminket
Men jag står upp som en man
En hybrid tillkommen genom misstag
Har jag klarat mig länge på savannen
Äntligen faller regnen igen
Och vandringarna
Tätt som i en tunnelbana
Jag har öppnat ännu en stad
Där det saknas speglar
Dagar som jag beskådat mitt ansikte
Utan att lära känna det
Ögonens stumhet då de sveper andras
Hur länge kan jag fortsätta välja
En dag när jag kom trött och osäker på benen
Var jag avskedad
För mannen i mig fanns det alltid arbete
Länge sedan jag var fäst vid någon
Att långsamt förlora sina sammanhang
Att vandra länge ensam utan hjord
Med sin monolog som skapar mig på nytt igen
Varje dag är det en kamp
Att omskapas och åldras
Ett oöppnat cigarettpaket
En vardag som alla andra