Jag badar i sängvarma kläder. Sover medan jag går. Tröjtyget är ljusavvisande, men inte tätt. Det finns något jobbigt utanför ärmarna. En oändlighet: what doesn't kill you makes you weaker.

Jag är vuxen men 7 år under klädestäcket. Världen har vuxit ikapp mig och förbi. Stretar konstant i sömmarna. Det är för mycket ljud och ljus och... verklighet.

Mitt ansikte passar inte in i tiden, har åldrats för lite, som om det undvikit att vilja förstå... livet. "Han har ju fullt sjå med att ta hand om sig själv", och just så är det. Jag valde bort det onda och det goda, valde helt enkelt... bort. Valde mig bort.

Ibland står jag ändå stadigt. Sveper in mig mellan de mjuka sträva bladen i antologier av poeter. När man ser mig så, nöjd och ljus, mättad av mörker...
Ja, då är något galet.

... Som på teaterskolan. Alla viloövningar på golvet med slutna ögon.
Det kunde vara det lyckliga slutet. Vi kunde ligga där, låta ridån sänkas med ett inbroderat textmeddelande innan framtida akt: 65 miljoner år senare...

"Du är ju liksom... såhär" sa skådespelerskan på min högskola. Hon sträckte på sig gjorde sina axlar breda.
Blev en såpaskådis. Och ja, jag var liksom så... i min gestalt. "S å h ä r" ståtlig, medan arbetslivet skrämde och kändes värre än sådär.

Sedan blev livet lite svartare. Jag förvandlades från svan till skrämd stackars ankunge. Det som inte dödade gjorde mig svagare. En mager poet.

Det finns ännu något jobbigt utanför tröjärmarna. En slags oändlighet, antecknar jag, fortfarande lite drömmande i mina sängvarma kläder.