Jag satt och lyssnade på
Der Ring des Nibelungen,

om guldet i Rhen som kräver
att ägaren med eder avsäger
sin heder i form av kärlek.

Ty herren av världen
är kungen över
hat och ont.

Guldögat skyddas
av flodens döttrar,

vattennymfer,
som påminner om Näcken.

Det förde mina tankar till
Stagnelius dikt med samma namn,
och Näckens näcka rosor;

Hur vi alla bär på Näckens ande
tills vi blir den innerliga tår
som föder och göder näckrosor
till att sträcka själen över dyn
och vattenytan uppåt.

***

NÄCKENS ROSOR

När Näcken i sin vila
vakar på bäckens botten
porlar flödet värdigt fram.

När han sedan vaknar
väcker han skogens skräck

och sträcker armar
för att stämma gigan,

väntar lockande toner
på att föras fram.

Han vaggar bladbeklädd
med dansande fingrar
markens vattenbäddar

och ber skogens öron
vada ned i blanka bäcken

för att vidröra Näckens
magiska rosor.

Han spelar och sjunger om
hur de sträcka sig från dyn
för att famna solen i skyn.

Och hur hans eget öde
saknar den här stjälken
som bär själen över ytan.

En droppe med liv
som flyr dödens torka.

Han är en förlorad själ
som i sitt inre vill andra väl
och spelar för sitt nöje,

men när väl andra andar
närmar sig porlande toner
stärker vilsenheten bruset

och hjärtats mörka makt
dränker nyfiket folk.

De dränkta kroppar
sörjer Näcken

när han nyktrat
från sitt onda hat

och tåren som han fäller
när insikten väller fram
blir till Näckens ros

som i fallet och växten
hedrar deras livsverk,

en ros för livets växtvärk.

Han somnar åter in
och vilar i sin vaka
på bäckens botten,

där han träffar maror
i drömmarens rike

och ser där en själastjälk
som frälser även hans
veka verk och vissna
ros till hjärta.

Han ser månskensnätter
och härliga änglaslätter

där i det höga
som han önskar skåda
med sitt eget öga.

Vårda därför
denna näckens ros,

ty den är full av evigt liv
och detta vilsna väsendets rop
på att få skölja själen ren igen.