När man är utsatt för en man som lider av en icke fastställd psykisk sjukdom och skräcken som känns i ens kvinnokropp under denna mans maktutövning är så fruktansvärt att uppleva så jag tror inte ens psykläkarna vågar ta i detta, det som sker i samhället efter denna mans uppmaningar till olika yrkesgrupper och hyresgäster i området mot kvinnans liv kan detta kännas som ett justitiemord, där inget händer eftersom offret är oskyldigt med att bevakningen ska hålla på tills kvinnan är avliden på riktigt.

En man som hånfullt skrattar och säger med hög röst

"-Paranoid schizofreni!!!"

Efter att Polisen som haft anmälan senast mot honom bara sa att jag inte skulle träffa honom mera och jag lovade att sluta ta på mig hans icke fastställda sjukdom och därför slutat finnas till för någon man i samhället så har mitt liv blivit bra igen.

Om jag bortser från de olika yrkesgrupperna och hyresgäster som tror på honom så är skräcken i mitt minne av sjukdomen som sprutade ur dennes djävuls kropp stilla.

Psykiatrin grundar ju sig i en massa idéer om människan
varför skulle då inte mina idéer, senare kunna tillämpas?

Ja, det här med att utesluta reumatism?

Eller fastställa att jag har en sådan sjukdom från födseln.

Eller varför inte ta blodprov på alla barn med ADHD
PTSD och som självmedicinerar, har frånvaro, ohälsa
och som inte hinner med sig själva de som blir utsatta.

Vet ni, det känns att stå inför en Sex galen schizofren man.

Man tänker, hur tar jag mig ur det här?

Sen efteråt, jag överlevde i alla fall.

Sen nyorienteringen, lära känna sig själv i sina skador.

Och sedan att lära sig hantera omgivningen
med deras föreställningar, ens verkligheten.

För om livet var svårt innan...