Dikt av Julia Engström

Det är något vackert med att bryta ner mänskliga murar.
Att skala av löken ända in till kärnan.

Längst därinne växer blommor i regnbågens alla färger.
Fåglar kvittrar och humlor surrar.

Ser du ljuset?
Jag ser min blomsteräng speglas i din pupill så något måste du ha sett.

Du andas, jag hör dina andetag dunka i sommarrymden när jag ligger på ditt bröst.

Finns jag fortfarande eller har jag drunknat i din evighetsblick?
Det är frågan.