Det var någon som tilltalade mig idag med hövlighet och respekt. Det har inte hänt på
27 år. Jag har suttit och knaprat psykofarmaka i mörkret de senaste åren med en stark känsla av själslig död. Psykiatrin ligger och koma med en stark känsla av förträfflighet. Mina gamla superextrema trauman har mig i ett järngrepp men samhället har inte råd med att ge mig en välbehövlig psykoterapi. Samhället är en boaorm som kramar livet ur mig. Samhället är en självgod zombie som älskar att förneka att det finns några problem i stark och underbar känsla av att alltid vara bäst. Jag fick en psykos på ICA för jag kunde inte välja vilken ost jag skulle ha. Ambulanspersonalen hade en stram och avmätt framtoning, bara ett jävla psykfall, undrar om det är någonting bra på TV ikväll. De lämpade av mig på den surrealistiska Avdelning Svarta avgrunden som ett skräp de ville bli av med. Nej psyksjukdom är inte populärt och prioriterat i vårt annars så friska och funktionella samhälle. Man blir behandlad som luft av Doktorer som lider av hybris och skulle behöva uppsöka psykoterapeut. Jag satt i rökrummet då ingen mindre än Statsminister Ulf Kristersson klev in. Han led av en sorts spritt språngande jubeldårepsykos så han var så väldigt glad över läget i Sverige och världen. Han hade med sig sin nallebjörn Svetlana som sög på hans bröst och han pratade oavbrutet osammanhängande haranger om att det borde tillsättas en Sexualminister på Rosenbadkar.
Ulf tänker höjs psykiatrins budget någonting
helt otroligt. Jag gick in på mitt rum, min enda fasta punkt i den surrealistiska mardrömmen. Kent jobbar ikväll, vi ska prata litteratur och han ska med sin blotta närvaro höja mitt mående ett snäpp. Kärleken är den som grabbar tag i dig och drar upp dig ur isvaken och tar med dig hem och ger dig torra kläder, mat och en bra säng att sova i. Trots sin frånvaro är kärleken alltid närvarande.