Man måste stänga in sanningen för den
är alldeles för
smärtsam och förskräcklig.
Man är tvungen att stänga in kärleken
för den är alldeles för kaotisk och hänsynslös.
Stänga in och stänga av tills livet
är alldeles lugnt, ordnat och fint
och nu ska vi alla vara snälla mot varandra
som de civiliserade människor vi är.
Stänga och låsa det innersta skrikande
rummet och på med gipsskivor
och tapeter och glöm.
Jag har fått lära mig att jag mår bra,
jag mår bra, jag mår bra.
Att förtränga extrema trauman är ur alla
synvinklar hälsosamt och humant.
Att jag blev superextremt psykotisk
tio år senare var väl inte så himla farligt.
Sluta självömka dig säger den friska omgivningen, det var väl inte så farligt.
Kärleken och sanningen som spränger
hela tillvaron inne i huvudet
tills jaget endast är fragment som
snurrar runt utan sammanhang.
Jag vill inte vara psykotisk, jag
vill inte vara inget och ingen,
och folk som stirrar ut mig på ICA.
Tio lager med gipsskivor och tapeter.
Att förtränga och glömma den inre verkligheten och befinna sig på plus minus noll.
Att få beröm för att man som barn spelar
ett spel hela tiden i en självdestruktivitet
som leder till en avgrund som
man bara inte får ramla ned i och förintas.
Omgivningen som säger: vad skönt att
du mår så bra trots pappas självmord, du
är en så duktig och tapper pojke.
Det är ett vacum i mitt huvud och allt
känns skrämmande overkligt.
Mamma känns overklig, existerar
hon verkligen eller är allt bara en dröm.
Jag måste fortsätta att stänga av
och utplåna mig själv så blir allt bara toppen.
Jag ska vara en snäll, lugn och fin
pojke så blir min omgivning glad och nöjd.
Det är så där härligt på gränsen till
psyksjukt i mitt huvud flummigt.
Det måste vara underbart att vara
så där riktigt psykiskt sjuk.
Pappa är död och vad ska jag göra åt det?
Min styvpappa mobbar mig
och vad ska lilla fega jag göra åt det?
Man måste alltid tänka
positivt och optimistiskt, allt ska
naturligtvis bli så himla bra,
men vad konstig jag känner mig i huvudet
och jag har ingen att prata om det med.
Jag öser på rockmusik, jag är 11 år
gammal och det är konstant kris.