Älskade syster, hur ska jag kunna klara mig utan dig? Livet är sig inte likt nu. Det finns ingen som förstår mig, ingen som vet hur det känns att förlora sin ända och bästa vän.

Det är höst nu och löven faller sakta ner mot den hårda kalla marken. Det är första hösten utan dig, min älskade änglasyster.
Jag sitter och tittar ut genom fönstret och ser tunga vattendroppar falla ner från den grå himlen. Jag kan riktigt höra hur det smattrar mot taket. Mina blodådror har blivit till is. Hela jag, mina tankar, har sakta frusit till is.
Jag sitter och tänker på den gångna sommaren, sommaren då du fortfarande levde. Jag sitter och tänker på alla minnen vi delat genom livet.

Vet du syster? Jag sitter och tänker på när vi var små och pappa sa att han skulle gå ut för att köpa tidningen. Jag minns hur vi förväntansfulla satte oss vid fönstret och spanade efter tomten. Minns du hur ivriga och nervösa vi var? Eller minns du sommaren vi brukade gå längs strandkanten och bara prata? Minns du sommaren då farmor dog och du undrade hur farfar skulle klara sig?
Jag minns när vi kokade thé och pratade skit de nätter vi inte kunde sova. Kommer du ihåg när vi sa att vi aldrig mer skulle bråka? att vi aldrig skulle svika varandra? Ändå gjorde vi det.

Syster, jag kan fortfarande höra din röst eka i mitt huvud. Ett liv utan dig är så fruktansvärt tomt. Du var min andra hälft, utan dig är jag inte hel. Jag känner mig helt trasig. Det känns hårt att behöva fortsätta utan dig. Det känns konstigt att gå och lägga sig utan att säga godnatt till dig, det känns konstigt att behöva vakna om morgnarna och veta att du inte längre finns här. Men du finns väl däruppe bland stjärnorna? Du sitter väl däroppe och tittar ner på oss?

Jag vet att jag måste gå vidare, det
har folk sagt åt mig, men jag vet inte hur det ska gå till? Varenda dag som går känns hemsk utan dig.
Jag kan fortfarande se hur bilchauffören bromsar förgäves, jag hör fortfarande ljudet av de bromsande bildäcken, sedan kommer smällen. Och du bara ligger där helt livlös. Jag minns hur jag springer fram till dig, ruskar om dig och skriker förtvivlat. Sedan slår det mig att du är död och att inte någonting i hela världen kan rädda dig, få dig tillbaka till jordelivet. Då kommer tårarna, allt är ett enda töcken.

Jag vet att du vill att livet skall gå vidare som vanligt här hemma. Det hade i alla fall jag velat. det vet jag. Jag skall försöka, för din skulle älskade änglasyster.

Vet du? Jag brukar sitta vid mitt fönster och titta ut på fåglarna. Då tänker jag på dig. Jag brukar inbilla mig att du är en av dem. Speciellt den där lilla svarta fågeln, som kommer och sätter sig på fönsterbläcket varje dag. Jag brukar tro att det är du som har kommit för att hälsa på.

Och jag kan inte låta bli att tänka på vilken stjärna som är din. Visst är det den som lyser allra starkast? Den bredvid farmors?
Visst kommer du att lysa för mig om nätterna, älskade änglasyster?