Apa, noll, noll blå i alla lyckliga familjer. Träden står i huvudet på mollbergen, astral påverkan.
Mamma steker på några fläskkotletter full av stygn och sorg. Det är i april 1986 och snart ska reaktorn i Tjernobyl explodera. Apa, noll, noll blå i alla lyckliga familjer. Olof Palme är definitivt död. Jag far runt i staden i ruset av min bipolära mani. Skriver en diktsamling så där slentrianmässigt i förbifarten. Min hjärna är som en överhettad kärnreaktor som snart kommer att smälla av. Jag steker på några fläskkotletter bara så där slentrianmässigt i förbifarten. Jag har 83 järn i elden. Luftslottet som jag bygger på är just endast luft. Apa, noll, noll blå i alla lyckliga familjer. Nu är det ingen som minns vem jag är för jag existerar inte. Manins hyperintensiva excesser. Demonen inuti mitt huvud har tagit över mitt medvetande och min vilja. Om 4 månader så exploderar mitt liv i ett totalt katastrofalt psykotisk sammanbrott. Olof Palme och min pappa är definitivt döda. Jag går omkring i kulvertarna under sjukhuset för att hitta en väg hem och svaren på alla gåtor. Apa, noll, noll blå i alla lyckliga familjer. Jag skulle ha sökt mig till psykiatrin för längesen trots att psykiatrin skrämmer mig så och jag hatar den. En schizofren psykos är bland det allra värsta som kan hända en människa. Jag får nu smaka på konsekvensen av min tioåriga självutplåning. Skräcken och förvirringen hos folk när de ska försöka prata med mig. Skräcken i mammas ögon när hon träffar sin schizofrent psykotiske son. Det fasansfulla i att vara ingen och ingenting, att inte vara en riktig människa längre.