På 70-talet var det alltid januari och snöslask. Människor tvångsanslöts till en kommunism som hyllade Stalin och Mao, två av historiens
värsta mördare. Jantelagen gjöt folk i betong och allt kändes så meningslöst och omöjligt.
Min så kallade mamma såg på mig med sina godtyckliga ormögon så att min själ frös till is.
Min styvpappa var ett vidrigt vidunder och socialdemokraternas självgodhet var monumental. Jag letade efter levande snälla vuxenögon som ville omfamna, älska och se mig men det var väldigt sällan jag fann dom.
En dag när mitt hat var ett vulkanutbrott så brände jag ned skolan och det kändes bra.
Ronnie Peterson min idol körde ihjäl sig.
Alla de vuxna var blinda och döva. Jag kände mig väldigt ensam och traumatiserad och åkte fast för branden och hamnade i ett hårt kristet fosterhem och det var samma sak där, iskalla vuxna, blinda och döva, imbecilla. Så jag brände ned villan vilket kändes bara skönt. Jag marinerade mig själv med ABBA, popgruppen som räddade hela min tillvaro. Självmordsstatistiken på 70-talet var enormt hög. Sen kom 80-talet och allt blev mycket mycket värre. I mitt sjunde fosterhem så blev jag vän med katterna Murre och Sven och det var för dom jag fortsatte leva plus att det fanns tendenser av kärlek hos de vuxna. Numera är jag Generaldirektör på Naturvårdsverket, har
fru och fem barn och bor i villa i Danderyd.
70-talet för mig var ett vacum och en tortyr
av ensamhet förutom samvaron tillsammans med Agneta och Annifrid.