Dikt av Julia Engström

Naturen gör mig full av liv, den är av ett speciellt slag.
Hela kroppen fylls av välbehag.

Träden viskar om framtiden.
Med djupa rötter av allvar, ett tal till samtiden.

Rötterna är kopplade till moder jord.
Hon som fött oss alla på sitt skötebord.

Talet handlar om att lyssna, på skriken från skövlade träd och utrotningshotade djur.
Jag lyssnar, det är tur.

Det är ett vackert tal även om det inte går i dur.
Jag hoppas att det bryter ner din mur.

Det handlar om att inse att vi behöver vår natur.
O att vi måste börja bry oss mer om den än om vår konjunktur.

Ännu är det grönt.
Fåglarna kvittrar så skönt.

Himlen är som havet blå.
Den sjunger en skvalpande vågsång: naturen och jag, vi är ett, vi två.