BERGSJÖN

I utkanten av den stad i vilken jag bodde för länge sedan, under den period som kallas barndom, fanns ett berg. Det var ett platåberg. På berget fanns två sjöar, en mindre och en större. Den mindre var en badsjö, den hette Skogssjön men kallades Pankasjön, i folkmun blev det “Pankis”.

Vid Skogssjön, som var rund och hade en diameter på cirka 200 meter fanns det en motionscentral med omklädningsrum, bastu och motionsspår. Här kunde folket under rörelse bearbeta sina inre konflikter för att sedan svalka sina själar. Det fanns abborrar i sjön, de var tusenbröder.

På berget fanns också en annan sjö som var dubbelt så stor som Skogssjön. Den hen hette Bergsjön och där var det få som varit. Det fanns bara någon enstaka stig som letade sig dit. Sjön var omringad av skog. Det ryktades att sjön av någon anledning saknade alla former av djuriskt liv, men det var ingen som riktigt visste.

En gång när var där och tittade ut över sjön såg jag en padda vid mina fötter. Hur djup sjön var fanns det ingen som kunde upplysa om och mig veterligen hade aldrig någon vågat sig ner i vattnet. Sjön omgärdades av historier om att det en gång funnits liv där t.o.m. mänskligt, men historierna verkade både gamla och trötta. Sjön var nog likgiltig för de flesta, för resten var den skrämmande och för ett fåtal var den också lockande.

Under ytan kunde man ana ett fallet träd. Jag undrar hur länge det legat där och hur det lät ner det föll, det slutgiltiga plasket från det som en gång levat. Kanske hade en fågel haft sitt bo i trädet och nu hade möjligtvis några alger tagit dess plats.

Jag minns hur jag såg på paddan och förundrades över dess mod att ovillkorligt kasta sig i detta vatten.