solen skiner
det är vår igen
jag blickar ut från mitt dammiga fönster
lever i det förflutna och ser inte framtiden
har en puls
men har inte levt sedan jag var tjugo
jag hör att du gått vidare
och jag är glad för din skull
du fann en hand som passade din bättre än min
min hand är tom

du frågar mig
vad som hänt efter alla dessa år
om jag bor kvar i staden
där våra läppar möttes
och jag sitter här med skammen
vill ju berätta
men vill nog hellre att du minns mig
som den som höll dig i handen
än att du får veta
hur jag föll nedför livets trappa
för att aldrig resa mig igen