Personalen på psykavdelningen var skraja för Maria. Hon var verkligen en skrämmande uppenbarelse. Hon var ingen och ingenting och skötarna såg henne aldrig i ögonen, och läkarna diagnostiserade som borderline trots att hon led av en schizofren psykos, vilket medförde att hon inte fick den medicin som hon så väl hade behövt. Maria befann sig i helvetet och hon kunde inte på något vis ta sig ur det fasansfulla tillståndet och personalen som var vettskrämda så att hon fick starka skuldkänslor och sömnlösheten och planeten som virvlar runt solen och alla människors outhärdliga ångest som ett mörker som aldrig kommer att ta slut. Doktorns avmätta och distanserade intellektualism gjorde inte saken bättre denna fördömda höst 1986.

Hem till den fruktansvärda lägenheten och ligga på golvet och lyssna på David Bowie
och ha panikångest. Hela hennes sociala omgivning som befinner sig i chock, skräckslagna och förvirrade och jävligt skuldmedvetna och samtidigt tvångsmässigt förnekande. Maria bara måste ju gå till konsum och handla mat i sitt fullständigt urballade tillstånd och folk som glodde och var rädda.
Varje dag var en pinande plågsam evighet.
Tankar på suicid kom naturligtvis och en
kväll bara hävde hon i sig några kartor antidepressiva tabletter och ambulans, magpumpning, avdelningen igen och en
skarp utskällning från en kvinnlig skötare
i övre medelåldern som måste ha varit en
demon från helvetet. Sömnlöshet, utskrivning och hem till lägenheten, varje minut outhärdlig.

Det går naturligtvis inte att vara så sjuk som Maria är. Makabert, bisarrt och fullkomligt skräcksurrealistiskt. Hon kan inte prata med folk, inte förklara vad det är som händer och hon har inte den blekaste aning om vem hon är.
Hon börjar i psykoterapi men det är lönlöst och försöker att dränka sig i svartån men det misslyckas. Hennes syskonbarn blir allihop vettskrämda när hon kommer på besök.
Så vad ska Maria ta sig till i denna konstant katastrofala och helvetiska situation? Det finns ingenting att göra förutom att äta mat och stirra på TV vilket kapar topparna på känslan av overklighet och på ångesten. Hennes familj och släkt anser bestämt att dom inte har gjort något fel. Det är ingen som minns den äkta och sanna Maria från tiden innan hon började bli allt sjukare i elvaårsåldern. Det är som att hon aldrig har existerat.

Hösten och vintern går och Maria isolerar sig i sin självmordsaktiga miljö i miljonprogrammet.
Ingen hör av sig. Socialen hör absolut inte av sig fastän dom sannerligen borde göra det. Maria försöker hänga sig i Varbergaskogen men vågar. Hon är 22 år gammal och helt slut.
Hon går på Iggy Pop i Brunnsparken i juli men känner bara ångest och stark alienation.
Hon är klaustrofobisk i sin kropp och sitt tillstånd, sitter på parkbänkar i stadsparken tillsammans med mycket konstiga typer.
TV:n påslagen klockan fem fram till midnatt.
Stirrande skraja och aggressiva blickar på stan.
Staden är ett surrealistiskt kaos av människor som håller på att gå under känner Maria.
Vacum i huvudet. Noll identitet. Den extrema mardrömmen som bara fortsätter.
Juli är den ojämnförligt värsta månaden. Juli är panik och en skräckfylld ångesten som får henne att bara cykla omkring i staden planlöst på eftermiddagarna. Inga minnen av något bra och i hennes förflutna. Inget hopp om att bli frisk och inga positiva framtidsdrömmar.
Men hon har i alla fall maten och TV:n.
En eftermiddag så ringer en kvinna från socialen och berättar att dom ska åka och besöka ett familjehem fem mil utanför stan.
Maria svarar att är det så dags att höra av er nu? Jag har varit fruktansvärt sjuk i snart ett år. Socialkvinnan blir tyst en stund och Maria inser att samhället är en urspårad mardröm i vilket folk tar livet av sig på löpande band.