Det var en gång i den djupa skogen i norra Sverige. En mamma och hennes två ungar vandrade där. Björnpappan hade gett sig
av i ensamhet som det brukade ske.
Det var en lagom varm sensommardag och björnarna gick där och åt bär.
När det blev som hetast på dagen lade de sig att vila i skuggan av en stor gran.
Under vilan drömde några av dem. De drömde om livet i skogen, om att de sprang, om att de träffade någon björnvän
eller att de lekte.
Efter vilan ville modern ta ungarna till en myr där det växte hjortron. Det var särskilt gott tyckte hon och hon ville
gärna bjuda ungarna på det. Men för att ta sig till myren måste de komma över en djup å.
När de kom fram till ån gick modern ut i vattnet. Björnungarna följde tveksamt efter.
Modern väntade på ungarna. När de nått ända ut till den plats där modern stod bottnade de inte längre. De tvingades
simma. Snart simmade alla tre tätt intill varandra. De simmade till dess de nått till andra sidan.
Och på andra sidan hittade de hjortronen. De åt mycket och länge tills de var nöjda.
Efter att de hade ätit lade de sig att vila.
På den sena eftermiddagen vädrade björnarna att det var hundar i skogen. De kände också på sig att någon fara hotade.
Därför begav de sig iväg i hast. De blev medvetna om att hundarna och faran förföljde dem.
Modern tänkte efter. Enkla björntankar. Så fick hon idén att de skulle klättra upp i ett träd i hopp om att undkomma faran.
Björnmamman hittade snart ett lämpligt träd. Hon klättrade upp. Björnungarna klättrade efter.
Strax efter att de klättrat upp kom hundarna. De stannade på marken bredvid trädet och skällde.
Så småningom kom också ett par jägare.
Men denna dag var inte en olycklig dag. Denna dag var en lycklig dag.
Jägarna blev överväldigade av att få se tre björnar högt uppe i ett träd.
Det var första gången de såg något sådant. De förstod också att björnarna kämpat för sina liv.
Jag vill inte att vi skadar dessa björnar sade den ene jägaren. Inte jag heller sade den andre.
Så kom det sig att björnarna klarade sig den dagen.