jag sjunker djupt i dunkla vatten
där mina lungor tyngs av sten
och jag fortsätter att sjunka, utan slut
mina skrik når aldrig fram
du vänder blott bort ditt ansikte
och vågorna som ryms i mitt gap ekar tomt
jag sträcker mig mot dig med utsträckt hand
hoppas att du ska fånga mig
men är det ens värt att försöka?
du kommer aldrig rädda mig
inom mig finns ett monster
som kämpar för att bryta sig ut
det vill slita itu min hud
och ge sig på någon annan än jag själv
utan dig hade jag svävat fritt
när jag skriver, sprutar tårarna fram
så varför påstår du att du ser mig?
när jag för dig är en staty i glas
medan andra är målade i färg