en frostnupen kväll
svepte jag mig så över mossig sten
fingrade förstrött mellan sprickorna
vilade i det mjuka
jag nynnade tyst, nästan ljudlöst
tror det var i f moll
men helt utan klangbotten

när jag hörde gråsuggorna mumla
irriterat, indignerat
om åthävor och besuttna kackerlackor
i en dov kakafoni av förlupna ord
som i ett tungt brus, mellan alla rottrådar
tystnade jag, men låg kvar, lite som i trots
tänkte att stenen, stenen, mumlar inte
stenen kanske har längtat
efter denna mänskliga, klängiga svepning
helt utan eget syfte
bara i att få vara

morgonen därpå hade daggen svept in mig
i detta nät av underjordiskt liv
mikroskopiska droppar fyllda av organismer
de minsta av de osynligt minsta
men ändå de som är mest fulla av liv
av krumbukter, av just åthävor
åt vilket och åt alla håll som helst
samtidigt

det var så vackert

gråsuggorna hade tystnat under natten
det enda som hördes var glesa skärvor
av min egen andning
av mitt hopp
och jag funderade på om de äntligen
hade accepterat mig
eller bara gett upp