i mitt nattfönster
en värld utan verken början eller slut
ser jag ut över stjärnfallets glödande klot
månen spelar en melodi
så farligt förtrollande vacker


i mitt nattfönster
mörkret så omsvepande stort
lätt att gömma sig där ett tag
mellan himlens mjuka säng och jordens hårda yta
jag tror jag stannar här, sa hon till mig
så jag log och lät henne falla


i mitt nattfönster
fast i min värld utan början eller slut
har hon inte skrivit nog om det tro
faller i oändlighetens avgrund
närvaron som sakta smulas sönder i vinden
avståndet växer sig större och omsluter