Den neurotiska euforin över att det ligger en toblerone på bordet och att det är match i hockey-VM i eftermiddag och jag sitter klistrad.

Den neurotiska euforin över ett par nyinköpta skor på myrorna och att Loreen vann ESC.

Den otroliga tomheten i bakfyllan över att allt är fullständigt meningslöst och att jag sitter i soffan lika apatisk och blasé som för 40 år
sen och ingenting spelar någon roll.

Den neurotiska euforin över att det är maj och att jag ska äta några stycken köttbullemackor i kväll framför ett TV-program som gör mig ännu mer alienerad och distanseread från den kaotiska och grymma verkligheten vilket gör att jag kommer att vakna helt tom i morgonbitti.

Det omöjliga att leva med en omgivning som bara lägger locket på, stänger av, förtränger och kapslar in i en neurotisk eufori precis som jag gör för att orka med att existera.
Den neurotiska euforin över att jag i alla fall andas och kan tänka någorlunda klart och
över att det ligger en toblerone på bordet.