En gång följde jag månens vandring på himlavalvet
jag var glad för mörkret och för alla stjärnor jag såg
en enda stjärna blinkade vackrast av dom alla
den var stor och hade inte samma form som de andra

Jag följde stjärnans väg som också blev min
förbi alla tomma gator där det var tyst och stilla
alla ljud hade för längesen tagit slut
och nattens mörker var ständigt närvarande

Stjärnorna hade slocknat en efter en
och månen syntes inte längre till
solens strålar värmde inte längre min bara kropp
som nu var kall och vinden sved i skinnet

Vandringen slutade på den där kullen intill havet
som jag gått så många gånger förut
där jag plockade de vackraste stenar jag sett
men havet är svart och himlen är mörk och stilla

Jag ser upp mot kullen och träden som står på rad
och plötsligt ser jag åter stjärnan från förr
månen lyser upp havet som nu är vackert blått
snäckor och stenar syns längs med hela stranden

Korgen jag bär fyller jag med allt vackert jag hittar
sen går jag hemåt till huset i den lilla dungen vid vägen
den väg du gick för att aldrig mer återvända

Så står du där i månens sken
med stjärnan glittrande ovanför ditt huvud
ser på mig så som du aldrig gjort förut och säger

Jag är tillbaka här där jag hör hemma