Under det stora amatträdet, där de levande barnen brukade leka sina vilda lekar och klänga och klättra i de ringlande rötterna som täckte halva bergskullen, där fanns det stora gapet.

En stor svart mun med tänder av elfenben och ett enormt svalg som sträckte sig hela vägen ner till underjorden. Tungan var brun av jord och tjock som en boaorm. Den krökte sig och ringlade sig, sträckte sig förgäves uppåt som en huvudlös orm mot stjärnhimlen.

Vissa nätter, när trädet var snällt och gapet var stängt, fick de döda barnen leka fritt ute på fältet. Sådana nätter fick till och med de hängda barnen komma ner och leka. Ibland blev de påminda och grät när de drog sig till minnes den där varma decembermorgonen då en snara lades om deras bräckliga små halsar och de förvandlades till en girlang av dinglande små fötter från klätterträdets grenar. Då vaknade också mammorna.

De tände sina eldar och gräddade osynliga majsbröd på spruckna lerfaten. De sjöng och skrattade och blåste på glöden så det fräste och sprakade. Det hade en lugnande effekt även på de blodiga nakna flickorna uppe på kullen.

Vissa kvällar, när de alla var vakna och trädet var snällt och gapet hade slutit sina jordsvarta läppar, satt de tysta och lyssnade på de levandes buller och sorl. Varje andetag, varje hjärtslag, skräcken som isade blodet och fick håret att resa sig på deras nackar när små fingertoppar av ruttet grått gled över huden. Naglarna var smutsiga och onaturligt långa, som tunna benvita skruvar av ormhassel. Då var det som att dimensionerna hade smält samman. Som att de levande hade dött en smula och de döda hade blivit omlevande.