Midsommar på den psykiatriska avdelningen.
Överläkare Kung Gud Fader med sin självklart grandiosa hållning går i korridoren och observerar oss värdelösa och obetydliga patienter med sin falkblick. Vem eller vilka ska bli utskrivna för att det sitter ännu sjukare individer nere på akutpsyk? Vem eller vilka ska förvisas hem till sina lägenheter, sina hål av total meningslöshet och isolering fortfarande så pass sjuka att de varken vågar eller förmår gå upp till affären och handla mat?
Jag sitter på den inburade balkongen och försöker desperat att hitta ett här och nu, någon slags struktur i det mörka kaos jag har i huvudet. Personalen håller sig undan rädda för att bli smittada av vansinnet. Hela samhället är en bomb av schizofreni och jag har inte en aning om vem jag är. På TV så dansar folk kring midsommarstången. Jag ligger i fosterställning hela eftermiddagen på mitt rum och allting känns outhärdligt surrealistiskt och bisarrt. Personalen håller sig undan. De sitter och skrattar på expeditionen. Ett par enormt deprimerade människor vandrar fram och tillbaka i korridoren. Man kan ta på deras ångest. Överläkare Kung Gud Fader är så stolt
och nöjd över sin klinik där han glider fram i en överlägsen eufori. Det är midsommarafton och en förtvivlan råder under middagen då vi sitter förstummade och stirrar ned i en skapligt god kalops. Skötaren Kent har gått på sitt pass vilket innebär att jag har någon att hänga tillsammans med. Det är min åttonde inläggning på några år och jag får aldrig rätt diagnos och därmed heller inte rätt medicin.
Psykiatrin har inte råd med grundliga utredningar. Samhället har inte pengar till att göra människor friska och hela. Det prioriteras inte. Samhället är bakom sina funktionella vackra fasader allvarligt förvirrat. Samhället äter upp folk och skiter ut dem på soptippen.
Kent och jag snackar om litteratur och jag finner stunds andrum från min depression och gränspsykos. Jag har inget riktigt liv och min vansinnestripp har pågått nu i 35 år. Små grodorna små grodorna är lustiga att se sjunger de glada människorna på TV. Mina medpatienter ser helt förstörda och uppgivna ut. Det är ingen idé att försöka muntra upp dem. Alltmer alienerad och apatisk serveras jag min nattmedicin. Jag famlar efter ljus i mörkret och ett här och nu. Jag försöker komma på vem jag är. Jag söker efter halmstrå så att jag kan komma upp ur avgrunden. Det är midsommar på den psykiatriska avdelningen och personalen har viktigare saker att göra än att sköta sitt jobb. Samhällets brist på kärlek är akut och helt normaliserad. Det är omöjligt att ta sig ur ett svart hål på egen hand.