Nu åker vi till livet i repris kan tyckas, men lika underbart sant ändå. Tillgängligheten stannar inte utan är konstant i rörelse, eko av ljus och mera vettigt utvidgande av kontakter.

Mellan oljiga orakel och inuti ett dassigt innanmäte, som kolliderar med utvändiga små lustigkurrar ses vi igen eller? Starten är ofattbart sann i detaljerna omgående tvära kast, sekunder så som minuter linjerar den riktning som vi ska vara på just i detta nu.

Det lindade ordet som susat till en verksam ändelse, äger inte mitt sinne. Det kallas som en startande återgången viskning, förlorar kraften i de sista andetagen. De som inte förstått min vikt av att hållas kortare än marginalen, är totalt bortblåsta i dessa kanaler till en mänsklighet.

Det kommer visst nya möjligheter, fasta inrutade steg genom alla helvetiska orsaker att smaka på lustgångarna. Kallet att hitta hem och förena inte delas i kottar, utökar mindre stressyndrom i alla rusande påfarter till motorleden upp över alla himlavalv.

Om en liten skuggas brustablett tar över panikattacken, vem kommer då att hindra oss från att skapa något nytt? Vi är rullande på vägen mellan dårskap och mindre värdes komplex. Det fortsätter in i linjen som inte sätter först sist, irriterande små kluddar som totalt glömt bort syftet att springa till himmelen.

Dagens dröm koordineras med andefattigt levandsbröd, och ett stycke kreativt arbete. Den mogna falna inre gåvan letar efter dig, kom ihåg att omslutas med fantasier så att dessa rubbade vägar inte kopplas med ett dötråkigt skitsnack. Starten smäller av ljuset kanaliseras med ett proklamerat önskemål, kristallerna är doppade i ruset från sinnets alla brusiga kanaler.

Örat hör med klart ljud den mindre lämpliga ryttaren skolas med ett högre diplom. Racet är färdigt och inget mera att tillägga. Dras till den sjunde öglan i ett fladdrande skådespel, dunsten kliver överst och ljudet är ekande lika som olikt sitt eget befarande att överleva nya input.

Hela kroppen och även de mindre originella kroppsdelarna tas ur form, ändå så sker vurmen i vilket skicket tänjer ordets egentliga farozon. Fri att tänka orena lenare och mera sköna drömmar, och vem ger mig frid i sinnet? Spring vidare bara och för all del lämna mig gärna här, sådan kollos numera spritter i de sista löpgrena vida skena liknande ett äppelträd.

Mästerligt att ni kommenterade underhetens alla stålande fasoner, just det ett minne som inte kopplas i skuggans riken. Hur hängde ögonen invändigt i ord som bestod lika nyfunnen som en utsprungen kossa i hagen över dalen.

Träsmaken orkar med springande effekter tolerera mitt livsljus, nej inget nitiskt brusande kan födas på dessa orena uttal och sätta oss bakom ratten. Mera inre fusioner och ett litet öppet munläder sker i linje med orken att producera nya böcker.

En lång väg att springa med hjärtat i handen, och ljuvligt tonade friktioner i esset som nästan kopplades med finare sekundvisare.