GETINGARNA

Utan att vara
det minsta egenkär
och utan fara
står jag tyst och svär

Ögonen är getingar
utan vingar
som ger mig retningar
vilka tvingar

mig att långsamt falla
nedför ett stup
och att inför alla
sjunka i mitt djup

och i mörkret finner jag
den stora förståelsen
Jag stannar dock ett tag
tills självförebråelsen

lämnar ögonens glans
och getingarna flytt
och jag kommer till sans
och möts av något nytt