DET UPPENBARA

Mina små tankar
tittar sällsamt ut
mot folk som vankar
ensamt mot sitt slut

denna annalkande
och kalla höst
vars smygande ande
ger föga tröst

Jag flyr ensamheten
för jag vill ju vara
bortom tryggheten
och kunna erfara

min längtans blomma,
andras växande tankar
och det där tomma
som hörs när jag vankar

Med en kropp på jakt
och en sökande själ
drabbas jag av förakt
som långsamt stjäl

livskraften ur min blomma
Det värker i tarmarna
och tankarna är tomma
och jag viftar med armarna

Min obskyra gest
är nog överdådig
som en okänd gäst
som är villrådig

Min replik
är lika vass
som ett skrik
i en mjukglass

Jag bör nog alltid vara
på en ständig vakt
mot det där uppenbara
som kallas självförakt