Vi grips av sorg
en dag i sänder
ackumulerar de sår
som tillfogats oss
tills vi går
på ben av kallbrand

Det går inte att ömsa skin
och glömma smärtan,
de som lyckas
lämnar sin rest
till den bakom

Det är en procession
med trådslitet inre
med glasartade minnen
som skär sönder
fötternas spröda hud

Vi lever i gallerkonstellationer
och förlitas oss på symmetrin
minsta avvikelse
kommer får konstruktionen
att fallera