Tystnadskulturen är alltid toxisk. Mörkret som breder ut sig och demonerna som vaknar och du kan inte längre skilja på lögn och sanning.
Tystnad som mobbing kan vara väldigt effektiv, att bryskt skruva ned en människas instabila självkänsla. Att inte låta sig blåsas omkull av små vindpustar och bli förbannad istället för låg och sårad. Att riva masken av de kristna demonerna som fromma sitter i kyrkan och är så snälla och välartade men som på trygg hemmaplan vilt skjuter giftpilar omkring sig i ett tröstlöst försök att stärka sin position i hierarkin. Överhuvudtaget skenheligheten i det stressade och förvirrade samhället, vem är vän och vem är fiende? Människor som bara inte orkar och förmår sitta i tystnaden ensamma med sig själva för att finna kärleken och sanningen. Människor som oavbrutet pratar och trasslar in sig i halvsanningar och illusioner. Alla luftslott ska slutligen falla. Den goda tystnaden eller den destruktiva tystnaden. Några enkla ord som en utsträckt hand till den som har gått vilse i mörkret. Vem är du människa? En god vän eller ett monster?