Orden har blivit ett evigt tråcklande;
andetagen balanserar på ytspänningen
märkta fingrar dras över mina läppar
sprucken hud som möter det oemotsagda

Bilderna hålls gömda, hårt inneslutna
i det varma köttets hegemoni;
monotona röster på radion förkunnar börjar på slutet:
Anchorage, Illinois, Oblast, Helsingfors, min mors födelsestad
jag hör det kalla statiska ljudet, metallsmaken, koboltljuset
fastkilat i min tinning

Tunnheten i ord över etern: femtiotusen själar
som färdades med oerhörd hastighet, upp till stratosfären
ett svampmoln med löjeväckande dimensioner
kaffet kallnar och mina fingrar vitnar när de håller om kärlet

Utanför fönstret håller hösten på att slå sig till ro,
det är tyst kring mig;
dovt surrande från kylskåpet vars törst efter energi är omättligt
det sista varma vattnet cirkulerar i mina element
det kommer att bli en lång vinter