Sömn, en trappa ner
i det undermedvetna brevet jag skriver i drömmen.

Jag återkommer.
Det är en plats. Det går en väg med lågt skurna hus.

Det är eftermiddag och jag är alltid på väg.
I natt så skulle jag in i ett övernattningshärbärge.

Det verkar som att jag hade ett rum där.
För jag hade kläder där
Men denna eftermiddag var det fullbelagt.

Sömn.

Jag vaknar alltid efter två timmar.
jag stämmer av. Var det verkligen samma plats jag varit ?
Känslan
är densamma, på väg, nån annanstans.

Jag minns en dröm. Så väl.

När jag satt i ett tåg, med så många vagnar,
och jag minns hur jag drömde
att jag gick igenom vagn för vagn för vagn.

Alla med röda sammetsoffor.

jag drömmer ofta att min mor fortfarande är i livet.
Det verkar som att drömmar ej har någon tid.
Att allt böljar fram och åter.

Och jag återkommer
ständigt till denna plats.
Den är så bekant.

Kanske har jag varit där tidigare men i en annan dimension.
En förnimmelse.
Ett töcken
i den delen av hjärnan där drömsömnen bevarar
mitt tidigare liv. och dit jag är på väg
Allt går runt.

Tiden.

Sömn