Ernst Kirchsteiger
är mitt föredöme och
min ledstjärna i livets
absurda omöjlighet.
Han är duktig och han
är framför allt väldigt
snäll på ett ödmjukt
intensivt sätt så att
man bara vill vara
med honom så att man
får en god uppfostran
samt livslusten tillbaka.
Det är nästan som på
70-talet igen myspys.