Det bågvinklade,
det smiter om tanken
en hinna av konstant metamorfos
ringlandes längst med hudens tunna flod

Det brister i cellväggarna
det oändligt röda som är dömt att oxidera
det kapillära systemets totala kollaps
själslig dystrofi; tunn som knastrig tyll

Genom rymden vinklades stålet
ångans spänst får alla kärl att brista
sprickor som tänjer på ömsesidigheten
skärvorna av tomhet som skär

Genomgående uppkopplad
spindelnät i profetiska mönster
att ha ångest på fiber
förbruka bandbredden till den metafysiska metastasen

Det är mjuka toner, som tjockt färdas i gelé
ljudets dissonant koncentrerade vågor
mönsterbildningens djupt isolerade konstruktion
det går åt helvete ändå

Kvicksilversjöar rinner genom folksjälen
med fasade synder i precis geometri
de rätoromanska bergmassornas logiska silhuetter
inkapslar hjärnas ultimata logiska felslut

Det är uppbundet till ensamma själar
de som brister vid minsta motstånd;
de som spräcks likt en jazzstenkaka med proveniens
de evigt smutsiga och förvirrade
de som begår samma misstag
de som lider av evig brist