Om 200 år när man beskriver denna vår epok så kommer det sannolikt stå att läsa: Det var sinnessjukdomens, egoismens, narcissismens, ensamhetens, vilsenhetens tid med totalt självupptagna psykopater och mördares tid.
Det var en tid då man fortfarande hade tid att åtminstone dämpa miljökatastrofen men man sumpade den chansen. Det var en tid då folk hängav sig åt shopping, TV, internet och sina mobiltelefoner men förlorade sina själar.
Det var en tragisk tid med mycket ångest och otaliga psykiska diagnoser. Det var en epok med olika sorters våld, våldtäkter, pedofili och mobbing. Det var en tid av helt extrema
klasskillnader, svält och krig. Det var en tid då många ledare var uppenbart galna men som trots det var omåttligt populära. Men annars så var det en frisk och fin epok så fylld av glädje och kreativitet. Det fanns många framstående kulturpersonligheter. På många platser rådde det fred, demokrati och rättvisa, och många människor var skapligt psykiskt friska. Dock
de psykiskt sjuka hemlösa knarkarna hade det tufft plus kvinnorna i Iran. Men åtskilliga hundar och katter var lyckliga och hade det bra.