När Jenny Jävelberg hade varit allvarligt psykiskt sjuk utslagen down & out och nära till suicid i ett år så var det nästan ingen som hörde av sig. Psykiatrin hade med sina löjligt knappa resurser för länge sedan gett upp. Det var bara hennes bästa vän som stannade kvar, en man som var mycket mer än en vanlig människa. Men för övrigt som sagt så var telefonen tyst. Hon skickade ett manuskript
till Bonniers på vinst och förlust och fick sin femte roman publicerad. Det blev åter en succé och hon bjöds in till TV-programmet Babel och tidningarna ringde och vännerna ringde och gratulerade och det skulle bjudas på middag och spelas golf och tennis och Bindefeld ringde sju gånger och trugade. Jenny var inte alls fullt återställd från sin depression och gränspsykos och bara tackade nej. Men till Babel på TV ville hon verkligen åka. Under intervjun med Jessica Gedin så klargjorde hon att hon faktiskt fortfarande var psykiskt sjuk och att Psykiatrin är ett jävligt dåligt skämt och att 3-4 personer tar livet av sig varje dygn i det funktionella välfärdslandet Sverige. Jessica Gedin blev för en gång skull helt ställd. Sedan pratade man om Jennys succéroman och hennes massiva internationella genombrott. Jag tar en dag i taget sade Jenny för att få bukt med min sjukdom. Utanför TV-huset stod en klunga
med supportrar och ville få boken signerad. Bindefeld kom och ville ha med Jenny på en fest med det glamourösa folket. Jenny kräktes i rännstenen och hennes vän mannen kom till hennes undsättning och eskorterade henne till ett tåg destination hem till Örebro. Gränspsykosen höll ett stryptag på henne. Hemma lyssnade de på Satie och badade tillsammans med tånda stearinljus. Hon hade 127 missade samtal. Hon var omåttligt populär igen.