Här har de inte tid för de fina gracerna av poesi,
om den inte växer fritt i djupt tvång,
som vattnet i brunnen, vävt in i jordens struktur
i ett starkt mönster.
De har inga färdiga ramsor
för att skräddarsy tankematerialet
och knäppa tråden snabbt på tanden.
Man skulle ha trott att detta mörka norr
var vant vid blixtnedslag,
korsandes himlen som falkar
snabba i sitt element.
Man skulle ha trott att den karga stenen
skulle ge ett värde till den framspringande blomman.
De två ytterligheterna, sorg och glädje
möts som norr och söder i det ena bröstet,
mjölkat av knockad tid,
tills torrhet sprider sig över varje åldrande ben.
De har ingen plats för de fina poesi-skriverierna.
Ordets stora och förlåtande ande
fläktar sin regnbågsvinge
som en skjuten fågel faller från den blåsiga himlen.
Havet höjer sig i visionlös vrede
över de trånga gravarna.
Och den tidiga påskliljan,
renare än en ädel själ,
är samlad och sammanhållen
i vårstormens fruktansvärda poetiska mun.