Den fantastiske, högt ansedde och omtalade psykoterapeuten är programmerad till att göra sin klient illa med sitt intellektuella driv och brist på empati. Klienten ligger utslagen nere i en mycket djup avgrund och sprattlar men psykoterapeuten tycker att det är helt rätt läge att börja tänka positivt och optimistiskt och kör några inövade fantastiska intellektuella haranger så att klienten håller på att få ett psykotiskt sammanbrott. Världen är ett obeskrivligt kaos av grymhet och total förvirring och klienten kan inte andas. Men det ska väl bli skönt för dig att jobba med barn i sommar på kollo och njuta av naturen säger psykoterapeuten som är helt hjärntvättad.
Klienten har knappt några vänner och hans familj är psykiskt rubbad så han måste trots den jävligt dåliga känslan hålla fast vid denna psykoterapi med den klämkäcke och självgode psykoterapeuten som också är präst. Någon borde naturligtvis sagt till klienten att han måste söka sig till psykiatrin för att måhända få en diagnos eller två och medicin. Klienten vandrar hem till sina två närmaste vänner katterna Jim och Jam. Han har inget liv och telefonen ringer nästan aldrig och har ingen sysselsättning. Skrivandet går inte så bra för det är något allvarligt fel inne i hjärnan. Han är 23 år gammal och supertraumatiserad samt lider av psykosbenägenhet och bipolär sjukdom vilket vilket varken han eller någon annan vet om. Sommaren 1988 blir en total mardröm och katastrof. Han landar hårt förvirrad och gränspsykotisk in i ett obeskrivligt september och telefonen ringer nästan aldrig.
Klienten bär sitt kors den tunga vandringen till den eminente psykoterapeuten som lättvindigt slätar över hans monstruösa sommar. Några misstankar angående eventuell psykisk diagnos som borde utredas det hyser ingen i klientens omgivning som sagt. Psykoterapeuten och hans klient är helt olika som människor. Klienten hade en fullständig stjärnsmäll till psykos 1986-87. Har man gått igenom ett sådant helvete så är det stört omöjligt att smälta in i samhället och bland människor. Klienten blev en poet på köpet och en helt hänsynslös rebell. Men just nu hösten 1988 är hans självkänsla anmärkningsvärt låg.
Vad gör man hela dagarna när ens självkänsla är så pass låg? Promenera till konditorier, sitta och läsa och skriva. Bli sedd som psykiskt sjuk av personal. Promenera hem längs ån till katterna som vill in. Vilka gör mest skada, folk som klienten som uppenbart är psykiskt sjuk men som är lugn, snäll, omtänksam och shysst mot sin omgivning, eller alla normalt galna människor som är empatistörda egoister och narcissister? Är det konstigt att människor blir schizofrent psykotiska i ett sådant uppenbart galet samhälle? Och psykiatrin som gör sina patienter ännu sjukare. Klienten läser Gunnar Ekelöf och Karin Boye och känner sig bättre till mods. Katterna Jim och Jam kommer och lägger sig hos husse och kärleken vaggar dem alla tre till en god natts sömn.