Folk man pratar med säger alla samma sak - du hade humor. Aldrig långt till ett leende. Ändå var det i de dunklaste av rum vi möttes. I en verklighet fylld av ständig kyla och mörker.

Ett liv där djupa andetag, dykandes ner i en fullständig ovisshet om när, eller om, vi åter skulle komma ovan vattenytan, var vad som präglade oss.
Nästa chans att andas kunde dröja, men det var som om luften hängde sig kvar precis ovanför vattenytan, i väntan på att just våra lungor skulle fyllas med dess molekyler.
Ibland känns det som det är där jag står. Ensam med huvudet precis ovanför ytan. Väntandes på att ditt välbekanta huvud ska bryta den spegelblanka ytan - kippandes efter andan.

Det finns ett sylvasst ögonblick.
En kritisk punkt där allting både är och har varit.
I detta sylvassa ögonblick finns det fortfarande hopp. Det finns fortfarande utrymme att drömma.

I blott ett ögonblick blir minnet till verklighet.
I blott ett ögonblick är allt

Nästan perfekt